Våren är kylig och världen är trött. Man vet inte vilken väg man ska gå, när ett litet virus påverkar samhället så. Jag rimmar ofrivilligt och har nästan slutat lyssna på hur många smittade och döda det är. Livet rullar å ena sidan på som vanligt och andra sidan ”not”. Vilken fakta är viktig och vilken är sekundär?
Med mitt skapande nästan inget nytt, jag har klippt och klistrat bilder om tro, tillit och tröst. Men inget målat och inget sytt. Tygerna vet att jag vill och väntar på min lust. Jag leker med orden i kväll och annat kreativt står på vänt. Jag leker kanske med allt som jag känner och känt. Inuti och utanpå. Ett, två, ett, två…
Hemma – huset där vi bor, har blivit viktigt i vår. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och jag vill verkligen inte byta bort något i mitt liv. Känner vägarna häromkring nu. Hindrar mig inte att upptäcka nya perspektiv. Jag fattar inte vad som händer med orden, här på min lilla plats på jorden. Bryter kedjan, låter bli. Det är inte bara jag, det är vi.
Lämna ett svar