Idag kom första snön. Jag är som jag är, så julkänslan kom som ett brev på posten, eller kanske ska man säga som ett mejl i mejlkorgen. Jag kokade chai-te och åt några pepparkakor (som jag hade kvar från förra året, tur att pepparkakor håller länge!). Det kändes mycket lättare och skönare att gå hundpromenaderna när snön gjorde kvällen ljusare.
Jag fotograferade trädgården förra helgen, innan snön, för att fånga det höstfina. Tycker att det vissna förfallet också är vackert. Försöker finna ro i årstidsväxlingarna, även om jag oroar mig för att det nu börjar en lång vinter. Det blir tyngre och tyngre med vinter och kyla, för varje år som går.
Jag funderar över längtan. Just nu börjar jag längta efter jul. Och jag kommer ihåg att jag nästan led av längtan efter vår redan i februari ifjol. Hindrar längtan en att leva just nu? Eller är längtan ett färgglatt strössel över de vanliga vardagliga livet som tuffar på? Längtan kan ju vara både en njutning och en plåga. Beroende på hur man förhåller sig till den.
Vår trädgård verkar längta efter vila. Att stillsamt bäddas in under ett snötäcke och samla kraft till nästa års växtkraft och blomning. Jag tar ett djupt andetag och samlar kraft precis här och nu, med några pepparkakor och en kopp te, en snöig torsdagskväll i oktober. Livet ger både glädje och sorg, så det är bara att försöka orka med det som sker.
Lämna ett svar