Idag har jag arbetsdag hemma, men tankarna är någon annanstans. Bekymmer som inte är quickfix.
Den här världen har blivit för kall och hård ibland. Det är något som saknas.
*
Om man tänker att vi människor är som krukor och kärl så önskar jag att man kunde fylla alla mänskliga kärl med omtanke, empati och kärlek. Laga spruckna kärl, så att de blir hela. Slipa bort alla vassa kanter som skadar andra. Och åter igen fylla med omtanke, empati och kärlek.
*
Det har blivit en samling helt andra blåa kärl med blandat innehåll på hyllan ovanför pianot. De översta två har jag tillverkat själv för länge sedan. Jag saknar att arbeta med lera! De två turkosa är munblåsta i glas som väntade på mig på en loppis för ett tag sedan.
Elisabet :)
Känner så väl igen mig i den längtan du beskriver. En längtan efter att hjälpa människor att hitta sin plats, att få bli hela. Samtidigt tänker jag på detta med sprickor och den skönhet som kan finnas i dem, all erfarenhet de står för. Och på mitt favoritcitat hämtat från Leonard Cohen ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”…
Önskar dig en fin dag!
Maria - JAG BLOMMAR
Om man kan bli hel trots sina sprickor så är det bra. Men när sprickorna skaver och gör så att man vill ge andra sprickor i tron att må bättre, då är det dåligt.
MariaMonika
Jag längtar också efter en värld där vi alla är varmare, mer toleranta, där vi först tänker att ”om det vore jag..” så skulle fler guidas rätt i vad som är svaret, leva ödmjukt.