Tror aldrig att en höst varit så fridfull och rolig som det här året. Tror heller aldrig att tiden gått så här snabbt. Jag känner längtan till jobbet på söndagkvällen, men också avslappnad vila när torsdagarna kommer och helgen är nära. Vårens corona-anpassningar fick mig att inse hur mycket jag tycker om att undervisa deltagarna på plats. Det blir inte alls samma dynamik bakom en skärm.
Nu smyger mörkret närmare och närmare och jag kände en viss bävan ikväll över de mörka och troligen kalla månaderna som ligger framför oss. På kvällens promenad var det ett nästan kompakt mörker, men med fascinerande ljusspel när bilarna passerade på 374:an. Jag fångade några ögonblick med mobilkameran och på bilden längst ner även vårt hus, upplyst i mörkret.
Lämna ett svar