Lys som en sol. Både i ditt liv och andras.
Eller som Mandela sagt:
”Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.
När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.”
-Nelson Mandela
Citat ur Mandelas installationstal 1994.
Dagarna snurrar på, men jag har lämnat den där stressen som jag nästan alltid kände tidigare bakom mig. Väldigt svårt att skriva så mycket nuförtiden. Jag trodde liksom att jag var där jag skulle vara vid 42-års ålder, men jag mådde inte bra i det. Så jag slungades iväg åt ett helt annat håll. Valde det jag var tvungen att välja. För att överleva på ett vis. Det är svårt att förklara för den som inte är nära. Sårade en del, men räddade mig själv. Jag höll på att ätas upp. Jag satte inte gränser kring mig själv. Är väldigt glad för det här lugnet som omsluter mig nu. Och all skratt och all gråt som också är jag. Igen. All tid att bara vara, att dricka te och att lyssna på musik. Det jag inte hann idag hinner jag en annan dag. Om det behövs. Jag är rädd om det som finns i mitt kärl. Gläntar på locket då och då. Håller varmt och fyller på.
Kvällarna har blivit så mörka. Känns som om det alldeles snart ska vara skolstart och höst. Men det är ju bara Juli ännu. Den här sommaren kanske blir min längsta på flera år. Min tid saktar av, bromsar in, stannar upp och är.
Ledig fredag. Varmt men mulet. Vad ska vi hitta på då? Bara vara kanske.
Att sitta och filosofera en stund med en god kopp te har blivit ”my cup of tea”. Min grej alltså. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv. Nu sitter jag här i mitt soffhörn en stund.
Life changes. Så är det ibland. Ibland mer och ibland mindre. Just nu mer. Jag försöker klara av att hänga med och hålla huvudet ovanför ytan. Lite svårt när det är allt för många bitar runtomkring mig som jag inte kan påverka så mycket själv just nu. Jag måste bara vänta och hoppas att de faller på plats, förhoppningsvis så snart som möjligt. Jag längtar tills det här nya pusslet är lagt. Så att jag kan se hela bilden.
Åkte vidare från Sigtuna till Uppsala igår. Här sken solen, även om det inte alls är så varmt i luften som jag hoppats. Här i Uppsala träffar jag mina älskade systerbarn. Tänkte igår att jag har så roligt med dem. Vi har ett speciellt sätt att skoja på när vi är tillsammans. Och min syster – hon tittar nog ner på oss från himmelen med stor kärlek. Jag blir både sorgsen och glad på samma gång. Extra bonus den här gången är att deras morfar också är med.
Igår kväll tog jag en löprunda innan middagen. Jag låter verkligen den sköna känslan skölja över mig. Upplever naturen runt omkring, ser på himlen. Det är väl endorfinerna som pumpas ut i blodet. Njuter av att vara i gång igen efter en snuvig vårvinter. Tänker på att det måste vara något ursprungligt i oss som gör att benen vill springa. Jag kan verkligen känna hur det spritter i benen vid tanken på en löptur. Och efteråt – den känslan är ju bara bäst.
Jag har en fredag för mig själv. Tänker, skriver, ritar och dricker bonaqua och te.
Jag tittar ut genom fönstret, men in i mig själv. Allt runtomkring är i oordning, men inuti börjar bitarna falla på plats. Jag tar mig tid att bara vara, skriva dagbok, och rita bilder. En fin inspiration är Lena Anderssons bok Skisser & Anteckningar.
*
Jag stannade och fotograferade kvällshimlen igår. Det är magiskt, men går inte riktigt att fånga magin med mobilkameran.