Tillvaron har varit som ett ganska blåsigt hav den sista tiden. Jag har lätt sjösjuk klamrat mig fast i relingen. En kombination av flytt, universitetsstudier och jobb. Jag vet väldigt väl när det blir för mycket nuförtiden. När en enda droppe kan få det att rinna över. Tror att det lugnar ner sig nu. Jag tittar ut över det stora blå. Med tacksamhet och tillförsikt. Någon visar vägen.
En av mina elever frågade mig vad jag har för någon hobby. Jag fick riktigt tänka efter… Hantverket och konsten är väl visserligen både hobby och jobb, men mer jobb-så det föll bort. Jag har ingen annan aktivitet varje vecka. Så efter en stunds eftertanke svarade jag att min hobby är att dricka te. Låter kanske jätteknäppt, men jo, dricka te är så mycket mer än bara drycken. Det är min meditation, min lugna stund, mitt bara-vara. Mitt måste göra varje dag för att må bra. My cup of tea.
Jag har tänkt att jag vill ha en tatuering i många år. Men det var en idé som behövde gunga omkring därinne länge, innan jag visste vad jag ville göra. Det fick bli mina egenritade fåglar, som följt mig på många olika sätt ett bra tag. I tavlor, på handdukar mm. Och nu fick de en ny ordning och stil när de skulle hamna på min axel/arm. Det känns kul att ha sin alldeles egna bild, som är mycket JAG.
Trots att dagar och veckor tickar förbi, på något sätt snabbt, så har tillvaron ändå lugnat sig. Jag tar vara på minuterna, timmarna, dagarna. Tänker på vad som händer, stannar upp och lever mer medvetet. Som jag jagat den här ron i flera år. Försökt finna den där den inte fanns. Nu har jag den här i hjärtat, när jag sitter med min tekopp, när jag bara är och när jag jobbar. Jag behöver inte leta längre.
Alltså. Total harmoni. Vaknar och hör storspovens spelande på ängarna och bofinkens sång. En ledig lördag. Utefixardag. Travar ved. Vad gör det att vedtraven rasar när jag är halvvägs? Allt sådant är bagateller i den totala verkligheten. Jag vilar en stund på den blåa soffan. Det som stressade mig tidigare berör mig inte nu.
Veckorna tuffar på lite. Men utan stress. Jag har roligt på jobbet nästan varje dag, eller jag känner att det är meningsfullt och givande. Sedan hinner jag inte med mer än jobbandet, vilandet, eftertanken och kärleken, men det är så livet är just nu och det är bra.
Det är härligt när dagsljuset åter når in i huset. Även om det bara är en kort stund varje dag. Får passa på att fotografera inomhus när jag är ledig, för att pricka in ljuset. Jobbdagar åker jag hemifrån i mörker och kommer hem i mörker. Med januari kom kylan, minus 27 idag. Jag eldar i Norahpannan och tassar runt i tjocksockor. Det bubblar av någon sorts kreativitet inuti. Brukar bli så när jag inte fått utlopp för det på ett tag. Igår kväll gjorde jag några kort och nu ska jag strax sätta mig vid symaskinen. Skaparlusten vill ut!
Jag brukar ju göra en liten sammanfattning av året såhär när det går mot sitt slut. Blir inte riktigt att göra på samma vis i år. Förstår såhär i backspegeln vilken j-a kris jag varit inne i. Urjobbigt, men skulle inte vilja vara utan den heller. Efter kris kommer utveckling. Och när jag väl landade någongång under året, så blev det så fint. Men jag tror aldrig att jag funderat och reflekterat så mycket som detta sista år, med start när min mamma gick bort förra hösten. Jag tänker mycket fortfarande, jag förundras och är tacksam. Jag har nära till alla känslor, glädje och vemod, skratt och gråt. Och mitt hjärta känns flera grader varmare nu än de senaste åren. Förlåtelse och kärlek förresten, det är ju grejen! Sammanfattar det hela med årets bästa:
– Att dricka te! Vila och värme.
– Att jag lämnat en massa måsten.
– Att jag slutat jaga något jag inte visste vad det var.
– Att jag har förtröstan. Det som ska ske det sker och det jag behöver kommer till mig.
– Att jag skaffade vedeldad bastu. Varvar värme med att kyla ner mig under mörka stjärnhimlen.
Bastun är min meditation.
Nu är det såhär igen. Att jag skriver och suddar ut, och skriver och suddar ut. Ibland är ord för stora för att skrivas. Jag vet inte hur mycket och vad jag vill säga egentligen. Jag har svårare att dela med mig nuförtiden. Har hittat en skatt inom mig själv. Den måste jag vara lite rädd om. Men jag kan dela med mig av fina bilder istället. Även om jag inte alls hinner fotografera som förr. Men det gör inget. Jag har prioriterat om totalt. Omger mig med goda energier och låter bli att hinna för mycket.
Det är en ny tid nu. Naturen har så vackra färger och på morgnarna är det frost. Det är också en ny tid inom och utom mig. Jag har ett nytt roligt lärarvikariat utöver företaget, så jag varken hinner eller vill dela lika mycket här. Jag har det bra. Har slutat känna stress och njuter mycket av enkla fina vardagssaker.