Snart är det två år sedan min mamma dog. Och snart två år sedan jag startade en resa som blev både dramatisk och chockerande både för mig själv och andra. Så här i efterhand var det såklart en livskris som heter duga. Hur smärtsamt och omtumlande det än blev så vill jag inte vara utan det. Och jag ångrar ingenting. Lärt mig att ödmjukt låta bli att döma andra människor. Du och jag har ingen aning om orsakerna till att människor gör de val de gör. Vissa utvecklingssteg i livet kan ju dock bli nästan på gränsen för stora för att man själv ska hänga med. Men när man väl tagit steget så kan man växa som människa. Bli flera grader varmare i hjärtat. När en dörr stängs, kan en annan dörr öppnas. Och vad finns bakom den dörren? Ibland finns inget annat val än att ta reda på det.
*
(Bakom den här underbara dörren från 1896, finns vårt sovrum)
