Jag pratar med min mamma ganska ofta. Eller pratar och pratar, jag tänker till mamma. Som när jag står långt in i hallonsnåret och grenarna är så fulla med hallon att de bågnar av tyngden. Det är så mycket hallon att jag inte vet var jag ska börja plocka. Titta mamma! tänker jag eftersom jag vet att hon skulle ha älskat det här. Hon skulle ha plockat med om möjligt ännu mer frenesi än jag. Om hon hade levt skulle jag ha ringt till henne och berättat om vilket fantastiskt hallonår det är i år. Hon skulle vara lika glad som jag och känna sig lika rik över att fylla frysen med bär.

Förra året räckte mina egenplockade hallon till frukostyoghurten varje dag ändå tills i mars. Det ser ut att bli lika bra i år, bara jag hinner plocka.

Kolla mamma, tänker jag också, när jag nu äntligen fått plats i nya tvättstugan med hennes gamla tunga mangel som jag vevar med handkraft. Det blir så fint i linneskåpet när lakan, örngott och kökshanddukar får åka några varv genom mangeln. Mammas linneskåp var alltid fint ordnat och det luktade så gott. Det är ett doftminne som sitter kvar. Det är något rofyllt med att ta sig tiden att mangla. Ingen förspilld kvinnokraft när det blir som en stunds meditation. Jag tänker också på hur mamma skulle tycka om att vi lägger in gurka. Jag passar på att berätta det också om hon inte redan sett det. Jag tänker på hur man blir den man blir. Hur fint det känns när något som var min mamma känns så tydligt i mig. Det är väl de där rötterna. Hej mamma, tänker jag, och blir både sorgsen och glad.