Ofta trippar livet bara på. Eller springer alldeles för snabbt. Man hinner inte fundera så mycket på vars man trippar eller springer. Man hinner inte ens känna om man blir andfådd eller om det är lugnt.
Det är när man kommer till vägskälen man måste stanna upp. Ska jag ta den där stigen som sluttar neråt och känns enkel. Eller ska jag springa uppför. Eller bara fortsätta rakt fram som om ingenting har hänt.
*
Jag funderar. Och medans jag gör det fotar jag tulpaner. Bara för att de är så vackra.
Elisabet :)
De är bra de där vägskälen. Ger oss tid att stanna upp och se det vackra.
Älskar tulpaner!